Vad relining inte rättar till, och varför den andra filmen kan avgöra
Lysrören i källaren surrar, och på en liten skärm ovanpå en hopfällbar pall syns insidan av ett gjutjärnsrör. Huset är en bostadsrättsförening från sextiotalet i Uppsala, och kameran glider långsamt förbi en skarv, en rostfläck som ser ut som en karta och sedan något som får teknikern att stanna.
Röret svackar. Vattnet står kvar i botten där det borde ha runnit vidare.
Föreningens ordförande lutar sig fram och ställer den fråga nästan alla ställer i det läget: går det att relina ändå?
Svaret är ja, rent tekniskt. Men frågan avslöjar också hur lite av själva hantverket som brukar nå fram till dem som ska fatta beslutet. Plasten som härdar mot den gamla rörväggen tar över väggens form, med varje krök och varje sänka. Det brukar komma som en överraskning, och det drar med sig flera andra frågor som blir lättare att förstå när man vet hur jobbet faktiskt går till.
Det som följer med in i det nya röret
Relining betyder att man bygger ett nytt rör på insidan av det befintliga. Vanligast är att en strumpa av textil eller glasfiber dränks in i plast, förs in i ledningen och härdas på plats. Alternativet är att spruta eller pensla flera lager plast direkt mot rörväggen. Metoderna skiljer sig åt, men de har en sak gemensamt: de följer det gamla rörets form.
Det innebär att ett felfall, alltså en sträcka där röret lutar åt fel håll, inte försvinner. En spricka kan tätas och ett rotinträngt rör kan få en slät yta igen, men en ledning som har sjunkit under ett källargolv fortsätter att samla vatten i sin svacka. Är svackan grund kan det fungera i många år. Är den djup brukar slutsatsen bli att just den sträckan grävs upp och byts, medan resten av ledningen relinas.
Var gränsen mellan grund och djup går är en bedömning, och den görs inte likadant av alla utförare. Vissa tekniker ser en måttlig svacka och nöjer sig med att ledningen spolas regelbundet; andra vill bila upp golvet så fort vatten blir stående. Vad som är rimligt hänger på hur mycket vatten som faktiskt blir kvar, vad som spolas ner från lägenheterna och hur ofta föreningen är beredd att betala för underhållsspolning.
Varför svackan finns där är en annan historia, och den handlar om marken. Stora delar av Uppsala och flera områden runt Stockholm står på lera, och lera sätter sig. Statens geotekniska institut har länge beskrivit hur sättningar i lerjord kan fortsätta långt efter att ett hus är byggt. För ett hus från sextiotalet kan det betyda att markledningarna under bottenplattan har rört sig rejält sedan de lades, utan att något märkts ovanför golvet.
Filmen säger däremot ingenting om när svackan uppstod, eller om marken fortfarande rör sig. Det går att resonera utifrån husets ålder och jordarten, men längre än så räcker inte bilden, och en bestämd prognos om framtida sättningar efter en enda inspektion vore att lova mer än kameran har sett.
Formen följer alltså med. Det gör inte innermåttet, åtminstone inte helt. Ett relinat rör blir trängre, eftersom det nya skiktet tar plats på insidan. Det låter som en ren förlust, och i smala ledningar kan det vara det. Men den nya ytan är slät, medan en gammal gjutjärnsledning ofta har en skrovlig insida full av avlagringar. I praktiken rinner det därför ofta lika bra eller bättre efteråt.
Ofta, inte alltid.
Att ytan blir slät förutsätter förstås att det gamla röret har blivit rent först, och där ligger en stor del av jobbet. Ett gammalt avlopp måste rensas ordentligt, och det handlar inte bara om att spola. Rost, fettkakor och rötter fräses bort mekaniskt så att plasten får ett fast underlag att fästa mot. När strumpan sedan har härdat måste varje anslutning och grenledning öppnas igen inifrån, med en fräsrobot som styrs från en skärm. Den delen syns sällan som en egen rad i en offert, trots att resultatet hänger så tätt på den.
Medan strumpan härdar står ledningen avstängd, och hur länge beror på metoden. Traditionellt används varmt vatten eller ånga, vilket tar tid. Vid UV-härdning dras en kedja av lampor genom röret och plasten härdar betydligt snabbare. I ett flerbostadshus, där varje timme utan avlopp märks i trapphuset, är det en praktisk skillnad snarare än en teknisk detalj. Metoden passar däremot inte alla dimensioner och alla böjar lika bra, så den är inte självklart rätt val i varje ledning.
När föreningen står på fakturan
Rensning, fräsning och härdning är till största delen arbetstimmar, och det är just arbetstimmarna som skattereglerna intresserar sig för. Rotavdraget räknas på det som betalas för själva arbetet, medan strumpan och plasten hamnar utanför, och det går till den som beställer och betalar arbete i sin egen bostad. För en villaägare är det ganska enkelt. För en bostadsrättsförening blir det annorlunda, eftersom det är föreningen som äger stammarna och betalar entreprenören.
Enligt Skatteverket kan den som bor i bostadsrätt få avdrag för arbete i lägenheten som bostadsrättshavaren själv ansvarar för och betalar. Föreningens gemensamma ledningar hör normalt inte dit, även om kostnaden i slutändan landar på medlemmarna via avgiften. Gränsdragningen kan bli krånglig när en badrumsrenovering görs i samband med stammarna och kostnaderna delas upp. Då är det klokt att läsa reglerna innan avdraget räknas in i någon kalkyl, och inte efteråt.
Samma gräns mellan vad som är ens eget och vad som inte är det dyker upp i garantin. Den täcker det nya röret, alltså att plasten håller tätt och sitter kvar. Den täcker sällan att en gammal svacka fortfarande samlar vatten, eftersom svackan fanns där innan. Därför betyder filmen före arbetet så mycket: den visar vad som är rörets fel och vad som är markens.
Markens fel förklarar också varför samma teknik används på olika sätt i olika delar av regionen. I Stockholms äldre stenstad sitter problemen oftast i stammarna uppe i huset, i trånga schakt och bjälklag där relining framför allt sparar badrum och kök från att rivas. Där leran tar över, i Uppsala och i Stockholms ytterområden, hamnar tyngdpunkten oftare nere i markledningarna, som har haft decennier på sig att följa med när jorden sjunkit.
Rmrelining.se, som arbetar med UV-relining i hela Stockholms län och vidare i Mälardalen, lägger upp jobben i den ordning en sådan svacka kräver: ledningen spolas och filmas, någon avgör vilka sträckor som kan relinas och vilka som behöver bytas, och det fasta priset kommer sist. Den ordningen är inte unik, men den är värd att hålla fast vid oavsett vem som anlitas. Ett pris på en ledning som ingen har sett insidan av är i bästa fall en kvalificerad gissning.
För styrelsen är filmningen också det bästa tillfället att be teknikern peka på skärmen. Var blir vattnet stående, och hur mycket? Vilken metod blir det på vilken sträcka, och varför just den? Hur öppnas anslutningarna efteråt? Svaren behöver inte vara korta, men de bör gå att följa för någon som aldrig har stått i en rörgrav.
I källaren i Uppsala slutade det inte med ett beslut den dagen. Teknikern föreslog att ledningen skulle spolas ordentligt och filmas en gång till, för att se hur djup svackan egentligen var när avlagringarna var borta. Ordföranden tog med sig ett usb-minne upp till styrelsen.
Det kan låta som ett onödigt mellansteg. Men den som har sett ett nytt, blankt rör följa en gammal svacka ner i leran vet att den andra filmen ibland är den viktigaste.